Masaya med omnejd.

Efter att ha checkat ut från vårt boende i Granada kånkade vi våra ryggor i solen och värmen några kvarter upp till busstationen och hoppade på direktbussen till Managua och Masaya. Efter runt trekvarts resa med fönstret nedvevat hoppade vi av vid stora vägen i Masaya och tog en taxi in till centrum och vårat guesthouse, Casa Vega.

Efter att ha checkat in och slängt av oss vår packning käkade vi lite lunch, tog en repa runt i stan och kollade hantverksmarknaden, tog en fika och tog det lungt. Skillnaden från Granada är rätt påtaglig: inte alls samma känsla av turistfälla; stan är mer genuin och folket verkar mycket trevligare och nyfikna på utbölingarna snarare än trötta på turister. Skönt att slippa de konstanta gatuförsäljarna också...
På kvällen satt vi på balkongen, drack lite öl och spelade kort. Inte helt fel.

Dagen efter drog vi iväg med våran helsköna guide, Ramiro Vega; son till damen som driver boendet, och kollade in sjön Laguna De Apoyo. Det var där vi hade tänkt bo från början men ställena var fullbokade nu under semesterveckan. Lagunen är en gammal vulkankrater, flera kilometer bred och nedåt sexhundra meter djup. Riktigt skönt att bada i det klara och varma vattnet. Efter lite solande och strandhäng tog vi oss förbi ett av de lokala mathaken Ramiro rekommenderade och käkade lokalfångad grillad fisk, snackade musik, politik och allt möjligt med Ramiro, drack några öl och hade det allmänt nice.
Efter vi kommit tillbaka drog vi och handlade och styrde sen middag i köket på vårat hostel: pasta med korv och tomatsås. Gött.
Påskveckan drar ju igång med palmsöndagen nu också så fyrverkerierna smäller på inne i stan på kvällarna. Till kyrkan här brevid går paraden med musiker och bärstolen med statyn av Jesus. Tydligen bärs olika avbildningar runt olika dagar i veckan för att symbolisera olika händelser under påsken.

På måndagen gled vi runt mitt på dan med Ramiro och letade efter en billig gitarr att bära med oss runt på resan. Musiker som han är hade han bra koll på musikaffärerna och gitarrtillverkarna men tyvärr var det rätt utplockat så vi hittade inget prisvärt.

På eftermiddagen drog vi en repa upp till den aktiva Masaya-vulkanen och kollade in kratrarna. Tyvärr skulle reservatsvakterna ha nån sorts sammankomst på kvällen och stället var rätt nedstängt. Vi kom inte upp till stigarna runt den högsta kratern men lite bra utsikt, och bilder, vart det iaf.
I stället tog vi oss upp till Coyotepe-fortet på en kulle lite närmare stan, byggt under sent artonhundratal har det vart militärfort och senare fängelse fram till sent åttiotal. Numera fungerar det som scoutstuga. Backen upp till fortet lockar till sig massor av joggare och andra hurtigbullar. Solnedgången från fortet va riktigt maffig med vulkanen i bakgrunden.

Idag drar vi vidare mot Léon och spenderar resten av påskveckan där. Mer om det senare.

Granada

Efter att ha checkat ut från Hacienda Merida tog vi en frukost på den lilla restaurangen närmast vägen (kaffe, färskpressad lemonad och huevos rancheros, muy bien) och väntade på lokalbussen. Den gick 8:30 nicaraguansk tid, alltså närmare 8:50, och tog vägen runt hela ön tillbaks till Moyagalpa. Efter runt två timmar hoppade vi av och bordade färjan över till San Jorge och Rivas. Denna repa vart det den mindre båten och den gungade på rätt bra. Otroligt att det blir såpass hög sjögång på en insjö...

Tillsammans med två andra på samma rutt från haciendan förhandlade vi ner priset på en taxi till Granada. Staden är riktigt vacker med kolonial arkitektur målad i klara färger av alla kulörer. Dock verkar det vara en riktig turiststad och det är en hel del gatuförsäljare som är på en hela tiden och försöker sälja solglasögon, hängmattor och allt möjligt krimskrams. Vi gjorde en helkväll med tjejerna vi reste med och spelade biljard, drog ut på stan och kollade kroglivet.
Idag tog vi det rätt lungt i värmen och bokade boende över påskveckan; blir rätt uppbokat då många är lediga här nere och har semester över påskfirandet.

Imorrn tar vi oss vidare till Masaya, stannar där tre nätter och rör oss sedan till Léon över påsken.

Äventyr kring (och på) vulkanen.

Efter att ha checkat in på Hacienda Merida och lastat in våra ryggor i vårt dubbelrum, tog vi och kollade runt stället lite och högg sen in på deras middagsbuffé (riktigt gött, dock klassiska ris, bönor, matbanan och kyckling som bas). Efter en tidig kväll tog vi morgonen därpå och hyrde en tvåsitsig kajak för att kolla in sjön. Vi styrde söderut utmed stranden på läsidan av ön, tog lite kort, skrämde iväg några storklika fåglar och göttade oss i solen. Vi tog rutten runt udden söder om vårt boende och paddlade över till den lilla ön Monkey Island (ingen LeChuck dock, inga gömda skatter heller...) Vi vart varnade för att aporna (Kapuchinapor) gärna hoppar på kajakerna och stjäl allt de kommer åt i jakt på mat och en av aporna klättrade sagt och gjort ut på de längsta grenarna ut över vattnet när vi närmade oss. Vi höll oss dock på säkert avstånd och aporna störde oss inte.

Vi tog några repor utmed stranden runtomkring men den starka sydostliga vinden gjorde att längre utfärder gick bort. Vi tänkte eventuellt ta repan norrut till området mellan vulkanerna där en flod och omkringliggande våtmarksområde delade ön. Dock behövdes en guide för att ta sig in i det området och med tanke på de rätt slitna kajakerna och paddlarna bestämde vi oss för att skippa det.

Resten av dagen spenderade vi i hängmattorna (och på internet) samt promenerandes i området. Middag åts på ett av de små ställena utmed grusvägen genom byn, jättetrevligt.

Dagen därpå vart en slappardag då vi checkade ut från vårt dubbelrum och väntade på att vi skulle få tillgång till tältet vi skulle spendera ytterligare två nätter i. Nån repa med bad i sjön, häng i solen och i hängmattan gjorde susen.

På kvällen såg vi till att boka in oss till vulkanvandringen upp till toppen på Maderas-vulkanen morgonen därpå. Vi var dock inte ensamma om den tanken och till slut vart vi nio personer på turen, vilket passade perfekt då reglerna sa att det max fick gå tre personer per lokal guide.

På morgonen tog vi en tidig frukost och hämtade ut våra förbeställda matsäcksmackor till vandringen. Vid klockan sju (Nicaraguatid, alltså typ tjugo över...) gav vi oss iväg. Gruppen bestod av oss två svenskar, en norrman, en finska, två tyskar, en kanadensiska samt två israeler. Efter att ha fyllt på förråden med lite snacks begav vi oss iväg på stigen.

Den första timmen gick genom hagar och odlingsmark på sträckan närmast kusten. Därefter ökade lutningen gradvis ju närmre vi kom vulkanen och vi kom in i tätare och tätare, men fortfarande riktigt torr, lövskog. En bit upp odlades en del kaffe och stigen blev brantare, med flackare bitar här och där. Vi rörde oss uppåt i tätare skog med större och större träd och stigen bestod mer och mer av rötter från träden runtomkring, vilket var riktigt bra då de nästan bildade trappsteg och gav utmärkt fäste.

Svetten rann men vi hade gott om vatten i ryggorna. Med våra fläskiga vandringskängor klampade vi på längs den vindlande stigen utan problem. Gruppen spreds ut en del då kondition och vandringsvana varierade en del. Vi pressade dock på i täten och våra riktigt sköna guider gjorde paus med jämna mellanrum för att samla ihop gruppen. Dock föll en av guiderna bort rätt tidigt då han, framgick det efter ett tag, fått i sig lite väl mycket kvällen innan och var lite väl sliten. Efter lite diskussion mellan de kvarvarande guiderna bestämde vi oss för att pressa vidare ändå då vi höll bra fart och ingen sackade efter i nån överdriven utsträckning. Till alla vandrares glädje vart priset justerat därefter då vi betalade per guide...

När vi kommit vidare uppåt övergick skogen till mer åt regnskogshållet och den svalare brisen och fukten var riktigt välkommen då svetten börjat rinna rätt bra vid det här laget. Stigen blev stadigt brantare.

Den översta biten upp mot kraterkanten var den häftigaste då öutningen ökade tills den bitvis var uppåt sextio-sjuttio grader och träden i denna s.k. 'cloud forest' hade rötter och grenar som vindlade sig runt och upp flera meter från marken. Vid det här laget vart det nästan mer klättring än vandring, men vi kämpade på och efter att ha klättrat igenom den sagolika skogen upp till kratern stog vi inför en lika sagolik utsikt vid kanten på den, sedan länge utslocknade, vulkankratern.  Utsikten mot sjön i mitten av vulkanen och mot den andra kanten var dock skymd av en hel del moln men tjugo minuter efter att vi kommit upp och käkat våra medhavda mackor lättade molnen och utsikten var milsvida åt alla håll. Vid det här läget bestämde sig mitt batteri för att lägga av, dock fanns det gott om kameror i sällskapet och norrbaggen vi snackat med hela vägen upp lovade att lägga upp en länk till sitt Google-konto med bilderna från sin , med batteri fyllda, kamera.

Efter att ha beundrat utsikten och käkat klart, samt hällt i oss en hel del vatten, begav vi oss neråt igen. Vi två och vår norska kamrat tog täten och snubblade inte alltför mycket på vår snabba nedfart. Vid det här laget var benen rätt trötta men vi tog det försiktigt men bestämt med lagom med pauser. Väl nere vid byn igen styrde vi direkt kosan till den lilla kiosken där vi köpte isglass och dricka, att avnjutas i värmen. Efter vi kommit tillbaka till hotellet slängde vi oss in i duschen båda två och tog sen en iskall öl i baren. Ikväll kör vi middag på stället uppe vid vägen vi fastnat vid och våra kläder, som vi skickat på tvätt, borde vara klara till imorrn bitti. Blir nog en natt till i tält här innan vi rör oss vidare till Granada norr om sjön.

Det får bli allt bloggande för ikväll, nu ska jag stretcha lite och bara ta det lungt. Hepp!

Isla Ometepe

Efter att ha väntat och köat genom gränsen hoppade vi till slut på bussen och kom iväg. Slutstation var huvudstaden Managua men vi hoppade av efter en dryg timme i staden Rivas. Därefter vart det en fräsig cykeltaxi ett par kilometer till San Jorge vid Nicaraguasjöns strand (svettigt för våran chaufför men han verkade van).

Efter lite lunch utanför färjeläget hoppade vi på den lite slitna färjan över till ön Ometepe i sjöns mitt, världens största ö i en sötvattensjö om jag förstått saken rätt. Vulkanön är verkligen imponerande med sina två toppar som sträcker sig uppåt 1,5 km i höjd. Efter vi hoppat av färjan vart det en taxi till hotellet på andra sidan ön, bussarna går inte särskilt ofta på helgerna... Vi kom fram till Hacienda Merida vid sjöns strand när solen höll på att gå ner, checkade in och varvade ner en sväng. Efter en småpromenad runt området körde vi på deras middagsbuffé; vart klassisk lokalt käk med ris, bönor och kött, bland annat. Helt ok.

Efter att ha slaggat i vårat riktigt sköna rum (med väl tilltagna myggnät, märks att vi är vid en sjö) käkade vi frukost och hänger nu i ett par hängmattor och kollar lite internet...
Idag blir det antingen kajakpaddling på sjön eller upp och vandra på vulkanen, ska se vad vi har för möjligheter.

Liberia och gränsen

Från Montezuma gick färden vidare norrut till den lite större staden Liberia i nordöstra Costa Rica. Vi bestämde oss för att ta minibussen direkt i stället för att härja med lokalbussarna: lite dyrare men mycket enklare. Efter att ha kollat runt överallt var vi fortfarande osäkra på när och om bussförbindelserna gick ihop... Efter att ha skumpat runt på vägar av varierande kvalitet och asfaltering i fem timmar vart vi avsläppta utanför dörren till Hotel Liberia runt två-tre på dan. Nice!

Stället var riktigt fint med hög standard trots att priset var detsamma per natt som stället innan. Vi tog och promenerade runt stan litegrann och bara tog det lungt. Johan passade på att styra en rakapparat/hårklippare för att fixa frisyren då han börjat se ut lite som ett troll...
Rummet hade till och med tv med en mängd kanaler, varav några faktiskt var engelskspråkiga (dock med spansk text)! På kvällen vart det alltså att pressa lite hollywoodrullar på HBO och smutta lite cervezas.

Dagen därpå (idag alltså) drog vi till busstationen och tog bussen till gränsen runt tio. En timme dit ungefär och sen vart det bara till att stå i kö, betala för nåt papper, stå i kö, stämpla passet; gå till nästa kö en kilometer bort, få ett intyg om ebola eller nåt, stå i kö, betala för nåt papper, stå i kö, stämpla passet, betala för nåt papper, äntligen gå till bussen, betala överpris för biljetten, stå i kö, vänta en timme på bussen och så var vi iväg igen! Allt i 35+ grader och strålande sol. Massor av försäljare och folk som ville styra taxi åt en eller 'hjäpa till' med procedurerna... En hel del dollar senare var vi i alla fall i Nicaragua!