Cabo Blanco

Idag körde vi en utfärd till naturreservatet vid Cabo Blanco (Costa Ricas äldsta!) snörade på oss vandringskängorna, slängde i oss lite frukostpannkakor och hoppade in i bussen som gick strax efter åtta. Ryggsäckarna var lastade med ett gäng färdigbredda mackor, några äpplen, jordnötter och en massa vatten.

Efter en dammig färd på runt halvtimmen hoppade vi av och knatade vidare på grusvägen in till reservatet. Som brukligt är såg vi nästan mer intressant fauna på vägen till reservatet än i det: capuchin- och vrålapor hängde i träden utmed stigen och kastade sporadiskt pinnar mot förbipasserande; ett gäng Coati (typ som en korsning mellan grävling och vessla, med lite räv inblandat) grävde efter insekter vid några träd vid stigen. Nån typ av större fågel (i påfågelstorlek ungefär, ingen aning vad de heter) försvann in i skogen innan vi hann få upp kamerorna.

Väl framme vid inträdet betalade vi våran avgift och gav oss iväg in i reservatet. Den första delen av stigen som var den enklaste (inga större sluttningar och till stora delar 'stenlagd' med betongblock) kallades för Sendero Danes: danska stigen, och den svårare, längre delen som följde därpå var Sendero Sueco: svenskstigen. Uppkallade efter reservatets grundare, svensken Niels Olof Wessberg och danskan Karen Mogensen.
Sammanlagd sträcka ca 4,5km ut och lika långt tillbaka.

Den relativt täta och artrika jungeln gav välkommen skugga från solen, värmen slog dock ändå på rätt hårt och det dröjde inte länge innan vi var helt indränkta i svett. Den kuperade geografin gjorde också sitt till med lika mycket upp- som nedförsbackar. Fyra kilometer kan kännas rätt långt ibland...

En bit in såg vi vår första spindel! En rätt liten och hårig sak (stor för svensk standard...) Annars var det vrålapor vi såg (och hörde) mest av. Ett par vitsvansade rådjur skymtade bland grenarna men försvann fort iväg. Några sköna fåglar som lät som om de var två som konstant sjöng samtidigt, väldigt udda och intressant ljud, hördes också här och var.

Halvvägs dit började vi undra vad det var som prasslade i de torra löven som täckte marken; till vår förtjusning och förskräckelse upptäckte vi att det var en drös av de svart-, lila- och orangefärgade krabborna som påtade runt på marken och sprang förskräckt iväg med höjda klor när vi närmade oss. De blev fler och fler. Under följande kilometer stig vart det nästan bisarrt sträckvis med flera krabbor per kvadratmeter som prasslade runt bland löven. Överallt.

Efter vi lämnat krabbornas rike tog vi oss ut på stranden vid reservatets ände, där vi åt våran matsäck, solade och badade och hade det allmänt nice.

Vägen tillbaka var mer av samma och väl till busshållplatsen märkte vi att vi var i väldigt god tid så vi bestämde oss för att gå de sju-åtta kilometrarna tillbaka till Montezuma, med depåstopp på första supermarket en bit bort då vårt vatten tagit slut.

Väl tillbaka i Montezuma, trötta och svettiga men nöjda, tog vi det lungt ett tag och slog sen på stort (sista kvällen här) med grillad fisk på bbq-stället neråt gatan. Grymt gott!

Imorrn tar vi direktbuss till Liberia, stannar över natten där och drar sen över gränsen till Nicaragua. Tar och avvaktar med Panama-utvärderingen, samma för Costa Rica, och skriver en sammanfattning när vi börjar röra oss hemåt: blir bara massa upprepning annars. Hörs bah!